Äntligen känner jag mig skrivsugen, och dessutom har jag en åtminstone lite mer intressantare story från mitt lilla liv att dela med mig av idag.

Jag träffade nämligen min första stora kärkek idag för första gången på väldigt länge. Vi räffades när jag bodde i NY, som jag förresten knappt har berättat om. Jag bodde där ungefär två år efter att jag gick ut gymnasiet. Hann även med en (något kortare) tid i Los Angeles. I NY pluggade jag och levde på dom pengar jag lyckats skrapa ihop (plus lite hjälp från m&p, tänker inte försöka dölja att jag var rätt bortskämd då). I L.A levde jag livet, men blandade det med seriöst jobb och plugg. Åren i USA har  hjälpt mig något enormt i min karriär, mina erfarenheter därifrån har varit ovärderliga.

Anyhow, där träffade jag en kille som var halv svensk-amerikan. Vi träffades på en liten fest/större middag hos en kompis till mig. Han och hans kompis kom lite senare än alla andra och så fort han klev in genom dörren insåg jag att jag ville ha honom. Har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men det där var nog så nära jag någonsin kommer komma det. Han hade brunt halvruffsigt hår som var tillbakakammat men inte slickat. Bruna intensiva ögon och ett snett leende som fick mig att smälla av. Kraftiga kindben, lång och vältränad, men inte biffig. En riktig skönhet. Han blev intresserad av mig också, bland annat för att jag var svensk men också (enligt vad han själv berättade när vi senare var tillsamans) för att "your beauty made everything else in the room dissapear". Vi började prata, han var charmig men också ganska kylig och oberörd, en utmaning..

Han gav mig inte överdrivet med uppmärksamhet under kvällen och när natten började gå till morgon gav jag upp och  bestämde mig för att ringa en taxi. Men då hejdade han mig och sa att han tyckte att jag skulle promenera hem med honom istället. Jag sa att jag bodde många kvarter därifrån men han ryckte bara på axlarna "So what, it's a beautiful night". Vi promenerade, gick både tysta och berättade lite om varandra. Det var mystiskt som på film, men mina tafatta, pinsamma försök att charma honom påminde alltför mycket om verkligheten. När vi kom fram till min dörr tittade han mig i ögonen och sa.. "I guess that u want to give me your number". Det låter kaxigt men han sa det ironiskt, fast självsäkerheten fanns där ändå. Jag skrattade och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen, jag var ung och osäker när det kom till mogna, mystiska killar. Det slutade hur som helst med att jag gav honom mitt nummer och med ett leende på läpparna somnade jag den kvällen. 

Följande dagar kunde jag bara tänka på honom.. Egentligen kände jag honom knappt men jag drogs till hans utseende, charm och mystik. Det var någonting spännande med honom och jag var tvungen att träffa honom igen. Några dagar senare ringde han och vi gick ut och åt. Den här gången var han lite mer avslappnad och inte lika frånvarande, men det  var fortfarande något bad-boy med honom, han satt inte där och frågade massa frågor om min uppväxt och min familj.. Det var något nytt och spännande och jag var helt förtrollad.

Vi träffades då och då under några veckor, jag förstod att han även träffade andra vilket var jobbigt då jag var tokförälskad men jag försökte att inte vara så avundsjuk. Jag har alltid försökt att vara självständig och inte vara beroende av en kille, och så ville jag ha det även denna gång. Så även jag träffade lite andra killar och försökte att inte tänka på honom för mycket. Men vändpunkten kom äntligen när jag stötte på honom på en restaurang tillsamans med en tjej - allt blev jättestelt och situationen var sjukt jobbig då jag var så otroligt kär i honom. Även han verkade tycka det var jobbigt och samma kväll ringde han mig och vi träffades i Central Park (jaa det är sant, det är inte bara på film som romantik äger rum en ljummen kväll i denna ljuvliga park på Manhattan). "Hun, I'm so sorry. What the fuck are we doing?". Och plötsligt var vi 'exclusive'.

I tio månader var vi tillsamans och jag var så lycklig. Innan vi träffades skulle jag aldrig kunna tro att det var den typen av kille jag skulle ha mitt första vuxna förhållande med, men så blev det och när vi var tillsamans var jag säker på att det skulle vara vi förevigt. Men efter dessa många månader blev det lite problem.. det går inte riktigt att förklara men det handlade om att lita på varandra. Jag kan i efterhand erkänna att jag blev lite väl "nojig" och borde ha litat på honom mer, men tillslut blev grälen för mycket och minsta lilla småbråk kunde sluta med att någon stormade ut på gatan, högg en taxi (förösker återskapa lite N.Y feeling) och svischade därifrån utan att lösa det. Den sista månaden var hemsk, men vi kunde inte göra slut - vi hade kommit att betyda otroligt mycket för varandra. Men nyförälskelsen fanns inte där längre och hela vårt förhållande togs upp av misstänksamhet och bråk. Tillsut gjorde han gjorde slut. Trots att jag var lättad långt inom mig grät jag i dagar. Men vi saknade varandra så mycket att vi träffades flera gånger efter det. Det var dumt gjort, eftersom att det gjorde saknaden ännu värre och med hjälp av mina vänner lyckades jag tillslut sätta punkt. Jag åkte till L.A för att slippa sakna honom och jag är än idag stolt över att vi lyckades släppa varandra. Ändå är jag tacksam över vårt förhållande, det lärde mig så mycket om män och om mig själv. 

Lunchen var jättetrevlig, han är fortfarande rolig, smart och otroligt het. Men ändå så vet jag att vi inte passar ihop, det skulle aldrig kunna vara vi igen. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna, för jag är så lycklig att jag har funnit min riktiga prins - han är allt jag någonsin kunnat drömma om.

Hej. Läste precis kommentarer från typ 2007 (uttråkad). Riktigt många läsare jag hade då. Nu är det rätt dött här på bloggen, men det har nog sin orsak - jag ger inte bloggen så mycket liv jag heller haha.

Idag mår jag bra. Har legat på Djurgården på en läig plats och solat med DP, Glossy och VB (även dom ett par). På menyn stod färska stenugnsbakade baugetter med diverse pålägg, brownies, jordgubbar och sist men inte minst rosé. Klyschigt som bara den, men finns det något mer vårigt och underbart än att sitta i gräset vid vattnet med goda vänner och dricka rosé.

Kändes skönt att umgås med VB och Glossy också. Dom är precis som jag och DP på väg att sakta(!!!) men säkert lämna sina förra liv med party varje kväll och inget ansvar. Jag börjar mer och mer längta efter att växa upp och bli vuxen. Jag är ju hela 30 år. Jag är inte riktigt redo att gå hela vägen ut än, men om  jag bara tar det lugnt och tar lite i taget så kommer det att gå så bra. Det bästa är att jag känner att DP också är redo. Det skulle jag aldrig trott om honom de första månaderna jag lärde känna honom. 

Jag älskar mitt liv som det har varit de senaste åren; jobb, fest, shopping, dating osv. Men jag känner att jag är på väg att göra andra saker av mitt liv. Jag säger inte att jag ska ge upp det där andra (okej dating, jag har ju DP nu) men jag värderar annat också nu. Jag värderar att en fredagkväll sitta hemma och prata om allt och inget med mannen jag älskar instället för att sitta och klänga på någon kille med en drink i handen på en svettig klubb med hög musik. 

Singel I Stockholm is fading away, och det glädjer mig.. ♥

Heeej! Detta är "SIS" kära vän "H" som skriver. SIS orkar inte blogga längre men eftersom det är några få som ändå kikar in här varje dag så tänkte jag säga hej, så ni får någonting att läsa.

SIS förra inlägg har varit lite deppdepp så jag känner att jag bara måste förtydliga en sak... SIS är lycklig och glad! Hon har en snygg och trevlig pojkvän som skämmer bort henne totalt och är världens charmigaste, hon är egenföretagare, har världens härligaste lägenhet, en garderob att döda för, världens mysigaste familj och sist men inte minst..VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER (syftar på en speciell he he gissa vem?).

Men trots att hon har det så här bra så finns det självklart alltid saker som känns jobbiga och svåra, och dom har hon lyckats riktigt bra med att dölja här tidigare I guess..

Själv dejtar jag en italienare.. vi har varit exclusive ett tag men vi har båda väldigt intensiva jobb och det är sjukt bökigt att hälsa på varandra. Thank god for skype säger jag bara.. annars hade detta inte varat länge. Det jag vill säga är..undvik att bli kär i människor som bor långt bort! Distansförhållande är sjuuuukt jobbiga. Men jag är så kär i denna man att jag inte kan släppa taget om honom. Men jag litar inte helt på honom.. han ligger säkert runt som fan där borta i Italy..medans jag sitter här hemma och saknar honom till döds. Har alltid varit en riktigt kåt och härlig tjej men nu är jag kär i den där jäveln och vill inte ha nån annan! Inte ens en sjukt snygg kille som stötte på mig i helgen... ett tag tänkte jag "bara ett one-night-stand kan väl inte göra någon skada...här sitter jag bredvid en kille som tycker jag är het och vill ligga" men sen så dök den där jävla italienaren upp i huvudet. Jag hatar kärlek. Jag hatar att jag alltid blir kär i fel killar. Jag lyckas alltid bli sårad. En liten del av mig vet att min italian-romance inte kommer att hålla länge..men jag är för kär för att erkänna det för mig själv. Fuck.   

 Sorry om jag är grov..men alla är inte lika fina i mun som SIS  och jag måste ju få passa på när jag är anonym hahaha. Jaja.. inser att ni kanske inte finner detta superintressant men det var typ skönt att skriva av sig lite. Kanske lånar den här anonyma-kärleks bloggen då och då..tsss?

Hejhej
Bloggen funkar inte just nu. Har mått lite allmänt kasst men jag har lyckats bli av med mitt dystra humör. Det som stoppar mig nu är det fina vädret och att jag helt enkelt känner att jag inte får ut så mycket av den här bloggen längre.

Men nu skriver jag i alla fall, och då ska det väl handla om något annat än min bloggkris (hur många sådana har jag inte haft egentligen?). Det är långhelg och jag mår bra. Igår käkade vi middag på Strandbryggan, satt där lääänge och hade det trevligt. Drog inte vidare sedan, överskattade Valborg gjorde ingen av oss sugna på att trängas ngnstans med massa ynglingar. Pensionärs-varning, ohyes.
DP sov hos mig, vilket självklart är mysigt. Jag sov jättelänge och när jag vaknade satte jag och DP oss på balkongen, drack kaffe, lyssnade på musik och läste lite tidningar. Älskar sådana stunder.. Solsken, mannen jag älskar, bra kaffe, nybakat bröd och härlig musik. Mer än så behövs inte för att göra mig lycklig.

Efter frukosten åkte jag till mamma och pappa. Nu sitter jag på altanen vilket jag också gjort de senaste timmarna. Jobbar lite, solar, leker med hunden, pratar i telefon, pratar med mami, papi och lillebror och äter gott (jordgubbar, pastasallad, brownies och så vidare). Altanen ligger helt i lä, solen skiner och havet glittrar framför mig. Livet kunde vara sämre.  

Min lillebror var bakis som fan, men under en timma på altanen hade jag ändå en av mina finaste stunder med honom. Vill inte gå in på vad vi pratade om, men min lillebror är så klok. Han kommer att komma långt i livet. Dessutom är han världens härligaste människa och har världens största hjärta. Och det slutar inte där, han är jätterolig och kan alltid få mig att skratta. Har svårt att tro att det finns någon tjej där ute som förtjänar honom.

Har känt mig så missförstådd de senaste dagarna, men nu börjar allt kännas bättre igen. Jag och DP måste inse att vi inte känner varandra helt än. Vi har fortfarande massor att lära om varandra. Dessa kriser krävs för att stärka vår relation, det är vad jag måste tro i alla fall. Mina vänner (H jag vet att du läser) och min familj är guldvärda... jag älskar er för att ni alltid finns där, hur jobbig och svår jag än är. Kärlek.