Singel I Stockholm

Att läsa detta inlägget utan att ha läst "Del ett" blir nog väldigt svårt...

---

När någonting hemskt händer så blir allting som en dimma som flyter förbi. När jag stod där, barfota på asfalten som jag hade spytt ner så uppfattar jag knappt allt som sker runt omkring mig. Då och då hör jag att de fem killarna svär och deras röster är grötiga. Än så länge har ingen annan från festen än vi sju personer på vändplanen upptäckt någonting, vi är ändå en bra bit från huset. Jag skakar, och den okända tjejen står tätt intill mig. Hon skakar också. Hela tiden tror jag mig höra henne säga "Det kommer att bli bra, det kommer att bli bra" men det kan lika gärna ha varit jag som i mitt huvud försökte lugna mig själv. Jag vet inte vad som händer när vi står där, om S eller killen visar något tecken på att de lever eller hur lång tid det tar tills ambulansen kommer. Men tillslut hör vi sirenerna. Jag kan fortfarande inte göra någonting, mina fötter är som fastfrusna i marken. Folk tror att någonting hemskt händer gråter man floder som aldrig förr. Men så är det inte i de flesta fall. Alla vi som var där, var chockade, rädda och oroliga. Men vi grät inte. Ingenting såhär hemskt händer mig, allt kommer ordna sig - imorgon kommer allt att vara bra.
 
Ambulansen kör med hög fart in på vändplanen. Två killar hoppar ur, dom är lite över 30 år båda två om jag inte minns fel. Ingen säger någonting. Killarna dras sig undan från S, killen och moppen. Jag och tjejen står kvar på asfalten, precis intill ambulansen. En av killarna kollar S, den andra kollar killen. Någon frågar "Är de okej?" jag minns inte vad ambulans-killarna svarade, bara att jag spydde ännu mer efter det. En av killarna springer tillbaka till bilen, säger någonting och tar fram en bår. Dom lyfter upp S, som är helt medvetslös. Tjejen intill mig börjar att skaka ännu mer. Jag blundar hårt, vill inte se. Plötsligt sitter jag fram i ambulansen med en av killarna. Jag har fortfarande inte fällt en tår eller sagt någonting. Det finns ingenting att säga. Jag kan inte sitta där och kallprata med en kille och två trettioåringarjag aldrig träffat förut när min bästa kompis har råkat ut för någonting så hemskt som är omöjligt att jämföra med dumpningen av den snygga killen, klänningen som var slut i hennes storlek, föräldrarnas skilsmässa eller någonting annat. Plötsligt säger killen ett namn till en kvinna som jag först nu märker kör ambulansen. När all uppmärksamhet vänds mot mig förstår jag att de vill veta vad min vän heter. Jag lyckas pressa fram S namn och känner att jag är nära att spy igen, men ingenting kommer.

Jag har ingen aning om hur men min nästa minnesbild är att jag sitter i en sjukhusoffa. H sitter till höger om mig och stirrar på sina fötter. Mamma sitter till vänster om mig och håller min hand. "Gumman, du är chockad, men ta det bara lugnt nu, S opereras och hennes föräldrar finns hos henne - det enda vi kan göra nu är att hoppas på det bästa". Jag tittar på klockan. 03.28. Följer sekundvisaren. Tick. Snälla S, du klarar det här. Tick. Hur ska vi kunna ha roligt igen utan dig? Tick. Allt som var så bra? Tick. Varför, ska det här hända dig? Tick. Tankarna far runt i huvudet och plötsligt är klockan 05.00, H är borta men mamma är kvar. En läkare kommer in i vänterummet. Ber om att få prata med mamma i enrum. Ser bara mammas rygg, hon har på sig sin älskade cashmerekofta i blekrosa. På något sätt så tror jag att den där koftan ger mig mer trygghet än någonting annat. Mamma finns där för mig, men hon känns så overklig. Men den där koftan, den hör till det gamla vanliga livet - hemma. Det jag lever varje dag. Plötsligt sitter mamma bredvid mig. Hon kramar om mig och nu kommer tårarna. Jag storgråter mot hennes axel. Det behövs inga ord. Mitt huvud börjar att dunka i en svårare smärta än jag någonsin känt förut. Tårarna rinner.  Ett fruktansvärt skrik skär genom sjukhuset, det utropar smärta och sorg. Jag behöver inte se mig omkring, jag förstår att det är H. Jag vill inte se S en sista gång, jag vill inte prata med en psykolog, jag vill inte säga någonting till hennes föräldrar och syskon - jag vill bara bort, bort, från det här hemska sjukhuset. På något underligt sätt förstår mamma och plötsligt ligger jag hemma i min säng och gråter. Förutom ett tjockt duntäcke så lägger pappa en filt över mig. Mamma undrar försiktigt om jag vill att hon ska sova där - men jag skakar på huvudet.

Det är omöjligt att förstå, men på något sätt somnade jag direkt - trots det hemska som cirkulerade i mitt huvud. Jag tänkte vakna upp imorgon igen, och upptäcka att det bara var en hemsk mardröm och att S också låg och sov i sin säng 15 minuter ifrån mig. Ibland blir det inte som man själv vill ha det...

---

Som ni säkert förstår så orkar jag inte skriva mer. Men jag tror ändå att det kommer en del 3. förr eller senare. Bearbetning av en så stor förlust är värre än någonting annat och det vill jag dela med mig av.