Äntligen känner jag mig skrivsugen, och dessutom har jag en åtminstone lite mer intressantare story från mitt lilla liv att dela med mig av idag.

Jag träffade nämligen min första stora kärkek idag för första gången på väldigt länge. Vi räffades när jag bodde i NY, som jag förresten knappt har berättat om. Jag bodde där ungefär två år efter att jag gick ut gymnasiet. Hann även med en (något kortare) tid i Los Angeles. I NY pluggade jag och levde på dom pengar jag lyckats skrapa ihop (plus lite hjälp från m&p, tänker inte försöka dölja att jag var rätt bortskämd då). I L.A levde jag livet, men blandade det med seriöst jobb och plugg. Åren i USA har  hjälpt mig något enormt i min karriär, mina erfarenheter därifrån har varit ovärderliga.

Anyhow, där träffade jag en kille som var halv svensk-amerikan. Vi träffades på en liten fest/större middag hos en kompis till mig. Han och hans kompis kom lite senare än alla andra och så fort han klev in genom dörren insåg jag att jag ville ha honom. Har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men det där var nog så nära jag någonsin kommer komma det. Han hade brunt halvruffsigt hår som var tillbakakammat men inte slickat. Bruna intensiva ögon och ett snett leende som fick mig att smälla av. Kraftiga kindben, lång och vältränad, men inte biffig. En riktig skönhet. Han blev intresserad av mig också, bland annat för att jag var svensk men också (enligt vad han själv berättade när vi senare var tillsamans) för att "your beauty made everything else in the room dissapear". Vi började prata, han var charmig men också ganska kylig och oberörd, en utmaning..

Han gav mig inte överdrivet med uppmärksamhet under kvällen och när natten började gå till morgon gav jag upp och  bestämde mig för att ringa en taxi. Men då hejdade han mig och sa att han tyckte att jag skulle promenera hem med honom istället. Jag sa att jag bodde många kvarter därifrån men han ryckte bara på axlarna "So what, it's a beautiful night". Vi promenerade, gick både tysta och berättade lite om varandra. Det var mystiskt som på film, men mina tafatta, pinsamma försök att charma honom påminde alltför mycket om verkligheten. När vi kom fram till min dörr tittade han mig i ögonen och sa.. "I guess that u want to give me your number". Det låter kaxigt men han sa det ironiskt, fast självsäkerheten fanns där ändå. Jag skrattade och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen, jag var ung och osäker när det kom till mogna, mystiska killar. Det slutade hur som helst med att jag gav honom mitt nummer och med ett leende på läpparna somnade jag den kvällen. 

Följande dagar kunde jag bara tänka på honom.. Egentligen kände jag honom knappt men jag drogs till hans utseende, charm och mystik. Det var någonting spännande med honom och jag var tvungen att träffa honom igen. Några dagar senare ringde han och vi gick ut och åt. Den här gången var han lite mer avslappnad och inte lika frånvarande, men det  var fortfarande något bad-boy med honom, han satt inte där och frågade massa frågor om min uppväxt och min familj.. Det var något nytt och spännande och jag var helt förtrollad.

Vi träffades då och då under några veckor, jag förstod att han även träffade andra vilket var jobbigt då jag var tokförälskad men jag försökte att inte vara så avundsjuk. Jag har alltid försökt att vara självständig och inte vara beroende av en kille, och så ville jag ha det även denna gång. Så även jag träffade lite andra killar och försökte att inte tänka på honom för mycket. Men vändpunkten kom äntligen när jag stötte på honom på en restaurang tillsamans med en tjej - allt blev jättestelt och situationen var sjukt jobbig då jag var så otroligt kär i honom. Även han verkade tycka det var jobbigt och samma kväll ringde han mig och vi träffades i Central Park (jaa det är sant, det är inte bara på film som romantik äger rum en ljummen kväll i denna ljuvliga park på Manhattan). "Hun, I'm so sorry. What the fuck are we doing?". Och plötsligt var vi 'exclusive'.

I tio månader var vi tillsamans och jag var så lycklig. Innan vi träffades skulle jag aldrig kunna tro att det var den typen av kille jag skulle ha mitt första vuxna förhållande med, men så blev det och när vi var tillsamans var jag säker på att det skulle vara vi förevigt. Men efter dessa många månader blev det lite problem.. det går inte riktigt att förklara men det handlade om att lita på varandra. Jag kan i efterhand erkänna att jag blev lite väl "nojig" och borde ha litat på honom mer, men tillslut blev grälen för mycket och minsta lilla småbråk kunde sluta med att någon stormade ut på gatan, högg en taxi (förösker återskapa lite N.Y feeling) och svischade därifrån utan att lösa det. Den sista månaden var hemsk, men vi kunde inte göra slut - vi hade kommit att betyda otroligt mycket för varandra. Men nyförälskelsen fanns inte där längre och hela vårt förhållande togs upp av misstänksamhet och bråk. Tillsut gjorde han gjorde slut. Trots att jag var lättad långt inom mig grät jag i dagar. Men vi saknade varandra så mycket att vi träffades flera gånger efter det. Det var dumt gjort, eftersom att det gjorde saknaden ännu värre och med hjälp av mina vänner lyckades jag tillslut sätta punkt. Jag åkte till L.A för att slippa sakna honom och jag är än idag stolt över att vi lyckades släppa varandra. Ändå är jag tacksam över vårt förhållande, det lärde mig så mycket om män och om mig själv. 

Lunchen var jättetrevlig, han är fortfarande rolig, smart och otroligt het. Men ändå så vet jag att vi inte passar ihop, det skulle aldrig kunna vara vi igen. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna, för jag är så lycklig att jag har funnit min riktiga prins - han är allt jag någonsin kunnat drömma om.

Kom precis hem från jobbet. Satt i telefon med USA långt in på natten igår kväll och hade ett tidigt morgonmöte i morse. Nu är jag sjukt trött och på dåligt humör. Har lyckats tjafsa med både Drömprinsen och Stekarn inom loppet av några timmar. Och tyvärr är jag rädd för att det i båda fallen var "mitt fel". Får jag skylla på att jag är trött? Orkar inte ringa DP nu, känner att risken är stor att jag bara gör allt värre. Samma sak gäller Stekarn, rusade ut från kontoret utan att ens titta åt honom - inte så proffsigt och extremt barnsligt. Får väl skicka iväg två charmiga mail.. 

DP: "Hej älskling. Förlåt för tidigare, har varit jättetrött och på dåligt humör hela dagen. Skulle inte låtit det gå ut över dig. Ringer dig senare och säger godnatt. Kärlek." 

STEKARN: "Darling, ledsen för idag. Har varit på jättedåligt humör, men skulle inte låtit det gå ut över dig. Imorgon är jag mig själv igen! Jag kan ta mötet med X imorgon 0830. Hoppas kvällen blir trevlig, häsa Y. Kyss"

That's the way to do it girls. Ta på dig hela skulden. Släng in lite kärleksfulla ord och smöra. Jag vet, man ska stå upp för sig själv och blabla. Men när det gäller meningslösa tjafs som man bara vill ska ta slut, så är det här den enklaste och smärtfriaste lösningen. Och denna gångn tror jag faktiskt att jag med gott samvete kan ta på mig hela skulden.

Happy valentines! Har börjat uppskatta dem här dagarna mer sedan jag träffade Drömprinsen. Ganska fint ändå med en dag som verkligen är till för att visa sin uppskattning för varandra, det är så lätt att glömma vad kärlek är och hur mycket det betyder för en - man kan behöva en påminnelse.
Men mina kära singlar till läsare, deppa inte ihop! Det finns verkligen ingen anledning! Styr ihop en girl-power fest hemma, drick goda drinkar, sätt på musik, dansa och sjung och snacka skit - skrik av lycka för att ni är fria! Att vara singel har så otroligt många fördelar - försök se dem istället!

Ah vad taggad jag blev av att skriva det där! Får styra upp nåt liknande med mina vänner snart..
Anyways, min dag har varit så lyckad hittils. Vaknade upp i min Prins famn och mös lite för länge. Sedan gick vi en långpromenad på Djurgården hand i hand. Efter det åt vi frukost på världens mysigaste ställe och bara njöt av lugnet, maten och varandras sällskap. Kom hem för en stund sen och nu ska vi krypa ner i soffan och se på film över lite chokladpraliner och té. Efter det ska jag fixa iordning mig för en romantisk middag. Det är allt jag vet? Vet inte om vi ska på restaurang eller stanna här. Har hittils fått en stor bukett med röda rosor, men känner jag min prins rätt så väntar något mer? Jag har redan gett honom choklad praliner från Robert E (som förra året) men har en present till.. ju seriösare  det blir genom åren = seriösare presenter haha! Men nä, presenter är näst intill obetydliga i ett förhållande, men en dag som denna är ju till för att skämma bort sin kära lite.. eller hur?

Ha en underbar dag, vare sig ni firar kärleken eller friheten!

För någon timma sen kom ett paket hit till mig på jobbet. En ask från NK Konfektyr, med utsökta chokladpraliner i massa olika smaker. Trevlig överraskning! En "muta" från någon klient tänkte jag först men insåg sedan att det i så fall skulle varit till både mig, Stekarn & alla andra. En hemlig beundrare? Yes! Fast inte så hemlig, medans jag satt här och tryckte i mig pralinerna & klunkade té så ser jag att en post-it är fäst på baksidan.

"Hoppas att detta förgyllde din tisdag.Du förgyllde måndagens möte med din närvaro. Underbart med snygga, smarta tjejer i branschen. Vi ses på onsdag! /Mr P".

Wowow! Modigt! Alltid härligt att bli uppskatad på ett eller annat sätt. Mr. P (tänkte kalla honom P först, men det är ju upptaget) är en av våra nuvarande klienter, ett stort konto. Han är sjuukt snygg & smart men lite too much med sitt solariebrända ansikte (det kan inte vara äkta när man är SÅ brun) och bländvita tänder. Men ändå, snacka om att jag ska satsa på honom! Ha ha, just kidding jag är ju upptagen. Men annars så hade jag lätt kunnat ge honom en chans eller två. Får se vad jag säger på onsdag - kan inte rådissa honom, kan ju vara dåligt för företagets relation till det företaget han representerar. Men han har ju trots allt inte sagt att han vill gå ut med mig. Bara att jag är snygg, smart & förgyller mötena med min närvaro. Det kan jag ju fortsätta med utan svårigheter! Haha.

Vet inte om ni hänger med i mitt svammel längre. Nu ska jag läsa mail & svulla praliner. Seeyaa!

Heey! Sitter hemma hos Drömprinsen i hans enooooorma ung-karls-soffa, inget negativt dock då det inte är en nersutten skinnsoffa från nittiotalet, här snackar vi faktiskt snygga grejer - inte för att den skulle platsa i mitt ljusa hem, men hans inredning får helt klart låångt över godkänt. Jag gissar på lite hjälp från en inredare kanske? Väntar i alla fall på att han ska komma hem från jobbet. Och nej, jag har inte nyckel - svängde förbi hans jobb på lunchen och då gav han mig den så jag skulle slippa att åka hem i mindre än en timma och sedan åka hem till honom för att äta middag. Ingen av oss orkar nog laga mat denna fredagkväll så det blir hämtmat. I vote for sushi! Sedan blir det kanske utgång, det beror på hur vi känner & vad våra kära vänner väljer. Inget är ju säkert länge när man ligger nära 30-strecket (buhuu). Anyways, det är SÅ SKÖNT att DP trivs med mina vänner (han får det att verka så iallafall) blev ännu mer övertygad om det i Alperna, han hade inget emot att vi umgicks med dom både på dagarna och kvällarna.

Nu sms:a han att han är på väg hem! Bloggar antingen sent ikväll eller imorgon. Den som lever får se!

Ha en grym kväll nu lovers!

Imorgon är det Alla Hjärtans Dag. För ett år sen var jag singel och hatade den här jävla dagen. Nu är jag en underbar killes flickvän och ser fram emot dagen hur mycket som helst. Jag mår verkligen bra just nu. Så sjukt bra.

Det är slut med alla dessa patestiska bar-ragg och eviga sökandet efter någon ("Han kanske är min blivande make?" "Herregud jag har inte dejtat på evigheter, måste ge det en chans" "Ska jag ringa det där gamla exet, bara för ett ligg lixom", ni fattar?). Jag har någon nu och jesus christ, jag hoppas verkligen att detta är på riktigt. Att han inte döljer något, att han inte tröttnar, att jag inte tröttar. Jag vet att det är fel efter några månader bara. Men tänk om det här är det. Tänk om jag aldrig mer kommer att behöva söka egenom varenda kille på Laroy bara för att "han" kanske finns där någonstans. Tänk om han kommer bli mannen jag gifter mig med. Tänk om den eviga jakten på Mr. Right är över?

Jag vet inte ännu. Men jag vill så himla gärna tro det. Men osäkerheten finns där, hela tiden - som alltid i början på ett förhållande. Jag skulle göra vad som helst för att få det att forstätta att vara så bra som det är just nu.

Naaw :)
Ni är ju så söta(L)
Så när ska din familj få veta att det finns en drömprins med i bilden ?;) Eller det kanske dem redan vet ? :)

SVAR: Tackar, tackar - lite väl sockersött ibland kanske? Jag har berättat allt för min storasyster (allt = det ni också har fått veta) och för mamma och pappa har jag enbart nämnt att jag har träffat en och samma kille under en period - mamma dör av nyfikenhet, haha! Min syster är också lite sur nu när jag har träffat hans syster, men hon enbart har fått se honom på bild, så jag får väl styra upp något snart om jag inte vill bli styckad!