Singel I Stockholm

Hej gullungar! Är lite smånervös. Ska på en "lunchdejt" 13.30. Min första date since Drömprinsen. Har inga större förhoppningar, killen verkar urtrevlig (det är han som jag har pratat om några gånger, vi skulle ta ett glas för några veckor sen men det blev aldrig av och först nu har vi lyckats klämma in något), han är ursnygg och jag har flera vänner som känner honom, vilket alltid är positivt. Så det verkar ju som ett kap. Men samtidigt, jag kommer gå dit med inställningen "Det här kommer aldrig att bli någonting. Jag gör det bara för att intala mig själv att jag har kommit över honom". Fel mot både honom och mig själv? Ja. Men jag vet att jag måste gå vidare, och jag kan inte gå vidare genom att bara sitta hemma och tycka synd om mig. Det känns som om jag behöver det här, jag behöver veta att det finns andra killar. Sen kanske jag får det jättetrevligt nu, och det kanske blir fler gånger... men som sagt, jag har inte direkt någon positiv inställning. Fast egentligen, varför ska man alltid försöka att sträva efter någonting? Det enda jag ska sträva efter om 45 minuter är att ha trevligt och lära känna en ny människa. Ohyes.