Singel I Stockholm

Hej! Trist måndag.. Sitter på jobbet och känner mig allmänt deppig. Småfryser, trött, lite sur och ledsen. Bråkade lite med DP igår och han har inte hört av sig sen dess.. Vill inte att han ska vara sur på mig.. men jag måste inse att vårt förhållande inte är perfekt, hur underbar han än är.

De små bråken man går igenom är ett måste, det är sånt som alla genomgår, det stärker förhållandet som man brukar säga. Men det är ändå svårt att ta, att min älskade pojkvän är sur på mig. Samtidigt är jag sur på honom också så jag vill inte ringa och bli sams, fastän jag borde. Det är så jobbigt med mig, jag är aldrig den som ger upp och "lägger sig" om ni förstår - jag är så galet envis. Skyller detta på mamma och pappa då de uppfostrat mig till att aldrig låta sig bli trampad på av någon. Tss..

Bråket handlade egentligen om en struntsak (ingenting att överhuvudtaget jämföra med tyskland flytten). Vi skulle ha ätit middag på restaurang, och sedan skulle vi hem till mig och ha en myspys kväll igår. Han skulle plocka upp mig 19.30 och strax innan 19.00 när jag är i full fart med att göra mig iordning, så ringer han och säger att en plötslig grej på jobbet gjort att han måste åka till kontoret och göra en grej. Visst, det var sant och allting, jag om någon förstår att jobbet är viktigt - men så här i början av vårt nya förhållande, så ringer man inte en halvtimma innan och säger till sin flickvän att man inte kan tillbringa kvällen med henne, vilken orsak det än är. Antagligen så visste han att det var mycket på jobbet redan innan, så då kan man faktiskt ringa och varna så tidigt man kan. Men en halvtimma? Nej, det släpper jag inte på en gång. Så jag skällde lite på honom och la på i örat på honom.

Han är lika envis som jag så han ringde inte sen för att bli sams. Det är just detta som gör mig mest besviken, att han inte verkar bry sig så mycket. Jag vet, jag har ju inte heller ringt - men jag sitter ju ändå här och är ledsen, samt att det var han som orsakade detta. Jag är lite gammalmodig när det kommer till kärlek, och vill att det ska vara mannen som "för", precis som i dans, det är han som ska ta smällarna och förnedras för min skull, hur envis han än är. Han ska vara gentlemannen. Jag vet jag är skitjobbig, överreagerar och är barnslig.. men det är så här jag känner.

Om han inte ringt innan 19.00 blir jag sur på riktigt.