Singel I Stockholm

Äntligen känner jag mig skrivsugen, och dessutom har jag en åtminstone lite mer intressantare story från mitt lilla liv att dela med mig av idag.

Jag träffade nämligen min första stora kärkek idag för första gången på väldigt länge. Vi räffades när jag bodde i NY, som jag förresten knappt har berättat om. Jag bodde där ungefär två år efter att jag gick ut gymnasiet. Hann även med en (något kortare) tid i Los Angeles. I NY pluggade jag och levde på dom pengar jag lyckats skrapa ihop (plus lite hjälp från m&p, tänker inte försöka dölja att jag var rätt bortskämd då). I L.A levde jag livet, men blandade det med seriöst jobb och plugg. Åren i USA har  hjälpt mig något enormt i min karriär, mina erfarenheter därifrån har varit ovärderliga.

Anyhow, där träffade jag en kille som var halv svensk-amerikan. Vi träffades på en liten fest/större middag hos en kompis till mig. Han och hans kompis kom lite senare än alla andra och så fort han klev in genom dörren insåg jag att jag ville ha honom. Har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men det där var nog så nära jag någonsin kommer komma det. Han hade brunt halvruffsigt hår som var tillbakakammat men inte slickat. Bruna intensiva ögon och ett snett leende som fick mig att smälla av. Kraftiga kindben, lång och vältränad, men inte biffig. En riktig skönhet. Han blev intresserad av mig också, bland annat för att jag var svensk men också (enligt vad han själv berättade när vi senare var tillsamans) för att "your beauty made everything else in the room dissapear". Vi började prata, han var charmig men också ganska kylig och oberörd, en utmaning..

Han gav mig inte överdrivet med uppmärksamhet under kvällen och när natten började gå till morgon gav jag upp och  bestämde mig för att ringa en taxi. Men då hejdade han mig och sa att han tyckte att jag skulle promenera hem med honom istället. Jag sa att jag bodde många kvarter därifrån men han ryckte bara på axlarna "So what, it's a beautiful night". Vi promenerade, gick både tysta och berättade lite om varandra. Det var mystiskt som på film, men mina tafatta, pinsamma försök att charma honom påminde alltför mycket om verkligheten. När vi kom fram till min dörr tittade han mig i ögonen och sa.. "I guess that u want to give me your number". Det låter kaxigt men han sa det ironiskt, fast självsäkerheten fanns där ändå. Jag skrattade och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen, jag var ung och osäker när det kom till mogna, mystiska killar. Det slutade hur som helst med att jag gav honom mitt nummer och med ett leende på läpparna somnade jag den kvällen. 

Följande dagar kunde jag bara tänka på honom.. Egentligen kände jag honom knappt men jag drogs till hans utseende, charm och mystik. Det var någonting spännande med honom och jag var tvungen att träffa honom igen. Några dagar senare ringde han och vi gick ut och åt. Den här gången var han lite mer avslappnad och inte lika frånvarande, men det  var fortfarande något bad-boy med honom, han satt inte där och frågade massa frågor om min uppväxt och min familj.. Det var något nytt och spännande och jag var helt förtrollad.

Vi träffades då och då under några veckor, jag förstod att han även träffade andra vilket var jobbigt då jag var tokförälskad men jag försökte att inte vara så avundsjuk. Jag har alltid försökt att vara självständig och inte vara beroende av en kille, och så ville jag ha det även denna gång. Så även jag träffade lite andra killar och försökte att inte tänka på honom för mycket. Men vändpunkten kom äntligen när jag stötte på honom på en restaurang tillsamans med en tjej - allt blev jättestelt och situationen var sjukt jobbig då jag var så otroligt kär i honom. Även han verkade tycka det var jobbigt och samma kväll ringde han mig och vi träffades i Central Park (jaa det är sant, det är inte bara på film som romantik äger rum en ljummen kväll i denna ljuvliga park på Manhattan). "Hun, I'm so sorry. What the fuck are we doing?". Och plötsligt var vi 'exclusive'.

I tio månader var vi tillsamans och jag var så lycklig. Innan vi träffades skulle jag aldrig kunna tro att det var den typen av kille jag skulle ha mitt första vuxna förhållande med, men så blev det och när vi var tillsamans var jag säker på att det skulle vara vi förevigt. Men efter dessa många månader blev det lite problem.. det går inte riktigt att förklara men det handlade om att lita på varandra. Jag kan i efterhand erkänna att jag blev lite väl "nojig" och borde ha litat på honom mer, men tillslut blev grälen för mycket och minsta lilla småbråk kunde sluta med att någon stormade ut på gatan, högg en taxi (förösker återskapa lite N.Y feeling) och svischade därifrån utan att lösa det. Den sista månaden var hemsk, men vi kunde inte göra slut - vi hade kommit att betyda otroligt mycket för varandra. Men nyförälskelsen fanns inte där längre och hela vårt förhållande togs upp av misstänksamhet och bråk. Tillsut gjorde han gjorde slut. Trots att jag var lättad långt inom mig grät jag i dagar. Men vi saknade varandra så mycket att vi träffades flera gånger efter det. Det var dumt gjort, eftersom att det gjorde saknaden ännu värre och med hjälp av mina vänner lyckades jag tillslut sätta punkt. Jag åkte till L.A för att slippa sakna honom och jag är än idag stolt över att vi lyckades släppa varandra. Ändå är jag tacksam över vårt förhållande, det lärde mig så mycket om män och om mig själv. 

Lunchen var jättetrevlig, han är fortfarande rolig, smart och otroligt het. Men ändå så vet jag att vi inte passar ihop, det skulle aldrig kunna vara vi igen. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna, för jag är så lycklig att jag har funnit min riktiga prins - han är allt jag någonsin kunnat drömma om.