Singel I Stockholm

H är orolig över mig för att jag mår så bra... Själv är jag lättad över att jag inte har stängt in mig i lägenheten och gråter dagarna långa. Jag är stolt över att jag tar det här på ett rätt moget sätt, jag låter mig själv tänka på det som hänt (har många gånger försökt pressa undan alla tankar, och tro mig det blir bara värre) mellan mig och DP, jag accepterar det som hänt, och jag är fast besluten om att jag har ett för kort liv för att deppa över att min Prins inte är min Prins längre.

Så poesin är över, och här har ni mig. Singel I Stockholm. 29 år, hoppar av 20-tröskeln i sommar. Har ett jobb som inte kunde blivit bättre. Gott om vänner och familj som jag älskar. Skor och kläder (och mode på alla sätt och vis) är en passion, ett intresse - en del av mitt liv. Jag älskar att festa, men gör det på ett kontrollerat sätt. Jag älskar att resa och USA ligger mig extra nära om hjärtat. Då jag lever ensam och bara behöver försörja mig själv så har jag i min mening alltid gott om (nästan överflödigt gott om) pengar. Mitt självförtroende är på topp, jag älskar mitt inre, mitt yttre och min personlighet (men låter det inte gå för långt inför andra människor, don't worry). Mitt liv är underbart. Och bara för att jag precis gjort slut med en nära på perfekt kille så är mitt liv fortfarande underbart.

Det enda som förändrats egentligen är att jag förlorat en fantastisk kille i mitt liv - men annars är allt som vanligt, samma gamla vanliga SIS. Och det är så jag vill se det. Snälla, låt mig göra det.