Singel I Stockholm

Drömprinsen och jag träffas för att äta lunch, allt är som vanligt. "Jag har blivit erbjuden ett fantastiskt jobb som XXX" "Åhh, vad kul - grattis älskling!" "I Tyskland". Glädjen förvandlades till sorg, skulle han ta jobbet? Hur länge skulle han vara där? Skulle vi klara av ett förhållande på distans? Men DP var inne på andra banor; "Allt har gått väldigt fort, jag åker dit om en vecka, fixar allt och om allt går som det ska flyttar vi om mindre än en månad" "Vi?". Jag har hela mitt liv här, mitt underbara jobb, mina fantastiska vänner, min familj, ja allt som betyder något finns i Stockholm och det lämnar jag inte för en killes skull. Sen började vi bråka... Lät väl på ett ungefär så här;

"Är det för mycket begärt att min flickvän ska flytta med mig till ett bättre jobb än jag någonsin kommer bli erbjuden" "Nej, men jag kan inte skita i hela mitt liv pga. ett jobberbjudande till dig" "Ska jag skita i ett jobb för ditt livs skull?!" "Nej, men du kan väl bara inte tro att jag ska följa med dig och ge upp allt, bara sådär?! Om det är så jävla viktigt så kan ju du flytta till Tyskland" "Okej, det är så mycket jag betyder för dig, mina vänner VS min pojkvän. Ah easy choice! Tack så jävla mycket!" "Nej, jag menade inte så - för det första så det inte bara mina vänner, jag är delägare i ett företag här om du inte visste det. Jag är ledsen DP men jag kan inte flytta till Tyskland. Och jag är jävligt sur för att du inte förstår varför". "Nej, jag förstår inte varför. Jag trodde vi hade något speciellt? Jag trodde det här var seriöst? Om man har ett seriöst jävla förhållande så gör man uppoffringar för sin partner!" "Och då är det redan bestämt att det är jag som ska göra uppoffringar, inte du?" "Ja, det är väl ungefär det jag menar" Sen så rann bägaren över. Bråket blev mer allvarligt och vi var inte längre lika upprörda på ett vanligt sätt. Nu var det mer ett deprimerande, lugnt krig som pågick mellan oss. Fyllt av besvikelse och hat (...) från båda håll. Jag berättade för honom att jag inte stod ut med tanken på att han skulle tro att han bestämde över mig och att det värsta var att han inte förstod varför jag inte kan flytta till Tyskland bara sådär. Han berättade att han var besviken över att jag inte ens funderade på att följa med, han trodde att han betydde mer för mig. Jag försöker förklara igen. Han blir sur.

Som den isdrottning jag är när det kommer till riktigt känsliga situationer säger jag "Ha det så bra i Tyskland" och går därifrån. Nu i efterhand ångrar jag det, vi hade kanske kunnat reda ut allt. Men jag stod som sagt inte ut med tanken på att min felfria prins inte förstod att jag inte kunde flytta. Det var som det perfekta hos honom bara försvann i mina ögon för den stunden.

Ni tycker säkert att jag gjorde minst lika mycket fel som han. Men jag kan inte förklara det bättre än att jag är självständig och alltid måste få göra som jag själv vill. Min partner ska förstå mig på alla sätt och vis, han ska acceptera mina beslut vad det än handlar om. Och det gjorde inte DP.

Jag vet inte om det här är slutet för oss. Jag vet inte om jag vill att det ska vara slutet eller om jag vill att det ska det. Jag har inte ens varit ledsen idag. Jag har inte gråtit en enda gång. Ibland blir jag rädd för mig själv, men jag hanterar situationen såhär istället - jag skriver.

TACK TILL ER SOM KOMMENTERAR, dom betyder extra mycket just nu - som en bekräftelse. Tack.