Singel I Stockholm

För ett år sedan så skrev jag om det här. Jag skriver om (på ett väldigt flummigt och rörigt sätt), mig och Drömprinsen - jag undrar när vi ska ta steget från dejting till förhållande.

Nu ett år och en dag senare, är vi fortfarande på samma ställe. Visserligen så är vi i en relation nu, på riktigt. Men att vi inte kommit längre än så på ett år, känns konstigt. Jag undrar hela tiden vad som kommer hända med oss. Jag är ju ändå 30 nu. Jag är inte den typen som vill få barn när jag är 40. Jag säger inte att jag vill ha barn nu, men jag känner att jag har rätt till att tänka så nu. Jag vill gifta mig, jag vill skaffa barn och bli en riktig familj. Men först vill jag hinna ha ett underbart förhållande med den underbara kille jag vill få allt det där med. Missförstå mig inte, jag har aldrig varit så förälskad i någon som jag är i Drömprinsen, men vårt förhållande har varit långt i från underbart. Just nu är vi jättelyckliga, och det var vi innan vår paus också - men det känns ändå som om jag inte känner honom rakt egenom.

Jag längtar efter att ha någon jag kan dela allt med, min andra halva. Jag har aldrig kännt så för någon kille, jag har aldrig litat på en kille till 100 %.
Jag vill gå vidare, jag vill att han ska bli min andra halva, jag vill att han ska känna mig rakt egenom och jag vill känna honom rakt egenom.
Men det är svårt att ta ett förhållande till den nivån. Det kräver tid och att man vågar. För rädslan för att bli sårad finns alltid där... och när man fortfarande är rädd att bli sårad, då litar man ju inte helt och hållet på personen?

Det är inte säkert att ni förstår vad jag menar, ni behöver inte förstå heller. Det viktiga är att Drömprinsen förstår. Men jag vet inte om jag kan prata med honom om det här ännu. Jag är rädd för att skrämma iväg honom och på samma gång rädd för att han ska tro att jag tvekar om oss. Säger inte det en hel del om vårt förhållande och hur kort vi egentligen har kommit?

Med Kärlek,
Singel I Stockhom