Singel I Stockholm

Igår träffade jag DP för en fika. På jobbet innan var jag inte nervös, jag är inte nervös för att träffa en kille som jag varit med 24/7 i flera månader. Nej, det var inte nervositet - det var förakthet. Mot mig själv. Jag hatade mig själv för att jag la extra långt tid på make-upen, klädvalet och verkligen ansträngde mig. Jag var sur på mig själv för att jag inte visste vad jag ville. Ville jag bara försöka vinna tillbaka honom, få honom att vilja ha tillbaka mig - eller ville jag sätta punkt? När jag gick in på cafét hade jag ingen aning. 

 Det var första gången på nästan fem månader sen jag såg honom. Där satt han. Med det vackra, vågiga håret lätt bakåtslickat, som om han bara dragit handen genom det. Solbränd, på ett gyllene sätt, tittar ner på mobilen. Jag närmar mig, han tittar upp. Vi tittar på varandra en sekund eller två, och det första jag känner är saknad. Fastän jag "hatat" honom de senaste månaderna, vet jag ändå att jag inte kan ljuga för mig själv - innerst inne har jag saknat honom hela tiden. Han kramar om mig, inte stelt - men ändå på ett väldigt vänskapligt sätt och säger "Det var inte igår direkt!". Jag tittar på honom och kan inte stå emot ett leende. Vi kallpratar lite en stund, jag berättar om Nice och resten av min semester. Om jobbet mm. Han berättar om Tyskland, om att vara tillbaka i Sverige, om sin semester.  

Sen kommer vi in på den lite mer allvarliga biten. Senast vi träffades var vi förbannade på varandra. Förälskelsen förvandlades till rent hat på två röda. Och det var ingen som hade varit otrogen, blivit häktad för något ollagligt, ljugit eller liknande. Det som hände var att vi totalt förlorade bilden av varandra som personer, båda två. Allt det här inser vi båda två, ingen förnekar det och plötsligt har vårt så omogna slut (som ni fick uppleva i april) bytts ut mot något moget, där båda förstod. När latten var slut och jag egentligen bara hade en fråga kvar i mitt huvud fick han ett samtal, han var tvungen att vara tillbaka på jobbet, direkt. Han reste sig, tittade på mig en stund och sedan började han gå (till min förskräckelse, to be true). Utan att få det här att låta för filmaktigt/klyschigt så sa jag plötsligt (ungefär det här, inte ordagrannt direkt) "Ska vi bara skita i det vi hade?". Han stannar upp, tittar på mig igen, småler lite. Är det hånfullt? Är det charmigt? Är det förvåning? Nej, jag kan inte läsa hans leende. "Jag vet inte... men det vi hade var något extra SIS". Paus. "Ehm.. jag ringer dig, okej?".

Det var precis vad jag behövde. Inte kasta sig in i förhållandet igen, utan bara ett löfte om att han hör av sig - att någonting fortfarande finns kvar.