En altan belägen högt, högt uppe på taket till ett lägenhetshus i New York. Några minuter tidigare hade han smugit fram bakom mig när jag stod och pratade med H, tagit min hand och viskat i mitt öra att han ville vara ensam med mig en stund. Nu står vi där och ser ut över panoramavyn vi har över Manhattans glittrande skyskrapor och det mörka havet. Det är lika bländande vackert som alltid. Han håller om mig en stund och vi står där helt tysta. Trots att hans omfamning gör mig varm innombords vill jag gå in efter en stund, det är trots allt en kall kväll i New York. Jag gör ansats för att börja gå innåt. Han lägger sin hand på min axel och vrider mig tillbaka mot honom. Han har ett ansiktsuttryck som jag inte kan tolka, men ögonen glittrar. De där ögonen som hur klyschigt det än låter får mig att känna mig som den mest lyckliga och värdefulla människan i världen. Sedan går det fort. Han går ner mot marken och jag tror att han ska knyta sina skor. I samma sekund som jag inser att han har Jodphurs (inga skosnören inte) så gör han ansats och går upp på knä. Det står still i mitt huvud och det pirrar till i min mage. Min första impuls är att börja skratta men då börjar han tala och allt känns så självklart.
Resten tänker jag behålla mellan oss två. Sedan den här bloggen startade i Augusti 2007 har Drömprinsen varit en del av mitt liv. Men när jag startade bloggen hade jag ingen aning om att jag snart skulle möta (men först inte ett bra tag senare få en relation med) mannen i mitt liv. Den 1/1 2010 friade min älskling till mig i New York. Det kom som en överraskning och jag har nog aldrig gråtit så mycket (jag gråter sällan av sorg). Jag var så lycklig, så glad och så fruktansvärt kär. Det var så simpelt och på samma gång det finaste ögonblicket i mitt liv, tveklöst. Nu har jag den vackraste ringen på min vänstra hand och den ska sitta där. Tack för att du gör mig till den jag är idag, tack för att du finns. Orden räcker inte till älskling, men du vet att jag älskar dig.
